Kanske är det tröttheten, åldern, mörkret, mängden eller helt enkelt samtiden. Klippan som sakta nöts ner, omformas och gröps ur. Idealism och krass realism.
Att vara en sån som inte är där, en fysisk person utan närvaro.
Nu teknikbantar vi; tv efter en viss tid, mobilkollen får vänta tills dess småbarnen sover likaså Ipads och laptops.
Kämpar för att inte bli en elektrifierad zombiemamma.
