Snöar ymnigt, men annars februarigrått. Smörgås och varm choklad till frukost. Ensamfrukost då Pelle somnade när vi morgonhandlade. Njuter av tystnaden, fast riktigt skogstyst blir det ju inte när man bor i villakvarter. Fotar med minnet; knubbigheten och mjukheten i lemmarna, gladmunnen och glädjen över benen som får babysittern att gunga. Pusskalasen, ja dessa pusskalas.
Har varit som alla dom där fäderna. På jobbet, sen där men ändå inte. Alltid på väg, en nuets turist. Studier, nytt arbete, nya utmaningar, omöjligheter. En Björn som, i motsats till den statistiska mannen, gärna är hemma med små barn. Gjorde mig till nyttoprojektets ambassadör utan att fundera på nyttans egentliga innebörd.
Så nu fotar jag livet. Uppmärksammar de små nyanserna, skiftningarna i vardagen. Det vackra som lever i det som tas för givet, alldaglighetens skönhet. Det som lätt omfamnas och det som kräver sitt.
Ibland helt utmattad.
Ibland våt av svett och stress.
Ibland ilsk och vresig.
... Och ibland bara tacksam.
Nu ska vi pussas, amma, prata och skratta tillsammans. Sen fylls huset av människor och vi måste skjutsa till träningar.
Men nu så är det Pelle och jag.
