Såg Belinda Olssons personliga uppgörelse (kamp)med sin egna tolkning av feminism. Märkligt, rörigt och ostrukturerat. Små ansatser till samhälldiskussion, t.ex framtidens förlorare, av värde dränks i en uppsjö av " ooups jag tänkte högt" inslag. Olsson är ingen Susan Faludi.
Följde upp med Ann Heberleins slakt av herr Birro, en Birro som vandrar allt längre bort från de vackra söndermarker som en gång var hans hemvist. En Birro som forcerat försökte matcha Heberleins teologiska och verbala övertag. Tog fram skämskudden.
Avslutade mitt tv- maraton med att njuta av Saga Norens sociala klaustrofobi.
