Knausgård och jag

Varma kroppar, svettiga pannor, rinniga näsor och onda magar. I samma andetag som Tovaliisa återvände till offentlighetens ljus (skolan) så bad Svante om vatten och kräkshink. Vardagsrealismens egg är vass. Sjukdomstillståndet/n gör dock att många sover mycket. Tidsrummet vidgas och jag dricker te, bloggar och känner igen mig i vår tids Prousts voluminösa romansvit. Jag är smutsigt, levande och igenkännande förälskad i Knausgårds nakna bilder och reflektioner av det (all)-dagliga människolivet. Skrattar hejdlöst och med värme åt "familjemissären" som senare blir anekdoter och minnen, men i upplevelseögonblicket stelnar till förlöjligande parodier recenserade av perfekta betraktare. Vem har liksom inte burit ett skrikande barn ut ur "affären" och upplevt paniken i denna obarmhärtiga golgatavandring när dömande ögon beskådar spektaklet. Jag känner mig sann tillsammans med Knausgård, min litterära terapeut. Han vet att kejsaren faktiskt är naken.