Vänder man på stenar. Konsekvent gröna tar de sin plats på mina hyllor, tätt packade för att ge plats åt alla ord samlade mellan hårda papper med fina och fyndiga ( även mindre fyndiga) titlar. Dammet lägger sig som en grå hinna på och mellan orden. Filosofi får samsas med modern teologi, historia, ekonomi, och sociologi. Väl använda delar hyllplats med exemplar vars pärmar inte bär några spår av händers beröring. Inskjuten mellan Luthers lilla katekes och Kulturrevolutionen viskade den till mig. Sametsinbunden med slitna kanter, gulnade blad, spår av otaliga kulinariska ögonblick. Ord i bläck, alltid bläck. År läggs till år, man glömmer.
Min dagbok. Den enda i en rätt voluminös omfattning som jag ovetandes sparat.
Vill nästan inte läsa, men läser ändå. Nästan förbjudet, som att läsa en helt främmande människas innersta. Den jag var.
Kärlek, pengabrist, Kamenski, Bell and Sebastian, tentor, Humhuset, Foucault, djävla C-uppsats, Ingemars födelsedag, rädslan att inte vara bra nog, längtan efter äventyr.
26 år, tjugosex!
Skrev dagbok i över tjugo år, inte nu. Varför?
