Sociala konstruktioner bär vi människor som eldsmärken i vår interaktiva moral. Konsoliderat i varje fiber, behavioristiska reaktionsmönster dit vårt etiska jag inte når. Vandringar i normalitetens utmarker möts med definition av konstruktionernas innehåll och syfte. Att medvetet söka det perifera, för att man måste eller för att man vill, är en berg och dalbana. Dessa utmarker är min hemvist, älskar dom och hatar dom. .Självvalt och påtvingat.
Min bakgrund.
Mitt utseende.
Min sociala vaghet.
Mina spretande intressen...
För det mesta har jag lärt mig att leva med en skavande känsla av att något är lite fel, apart. Något väcker en fråga till liv hos andra. Rynkan mellan ögonbrynen. En förvånad uppsyn. En blick.
Sånt gör att jag blivit en inkännandets mästarinna.
Ett möte. Förvånad blick och frågor.
15 år har gått, barnvagn? Hur många barn? Skild? Inte!? Två, TVÅ små?! Börja om?! Du som var så duktig. Går du bara hemma?
Pelle var otålig, ledsen och sen smått hysterisk. Kände inte direkt peppen. Orkade inte förklara mina val. Orkade inte förklara varför man, som jag/vi önskat barn, många barn. Hittade inte orden och kände mig en smula utmarks-konstig.
Märkligt det här att ha fem barn med samma partner i två kullar. Märkligt det här att vara 40 år och ha två små. Helt enkelt jättekonstigt.
