Efter tio ledd av den djuplodade tv- innerlighetens okrönta drottning Malou bjöd idag på mens tema. I och för sig rätt intressant, men det som "fastnade" för min del var Kitty Jutbrings svar på frågan om vad hennes nya podcast kommer att handla om. Barn i allmänhet och det nakna realistiska föräldraskapet i synnerhet. Till exempel pronomenet hen, val av förskola, relationer o.s.v.
Dagens blogginlägg skrivs ur mamma ur- ångest, vilket känns som att det skulle falla Jutbring i smaken.
Föräldraledighet är en underbar ynnest och vi har det genuint bra jag och mina små. Trots stor stor kärlek och livsavgörande ögonblick, sådana som det skrivs litterära verk om, så kan en smygande klaustrofobi skönjas mitt i allt det fantastiska. Den kommer likt en dimma och förångas i samma hastighet som den ibland träder in. Förångningsprocessen framkallas, t.ex. genom den "gamla" klyschan egentid.
Behövde vila armarna. Behövde slå av "på knappen". Behövde träffa en vän för att prata om sånt som tenderar te sig irrelevant för en tvååring. I kväll blev det mobbning, resor, giftermål, Amerikas historia, slaveri och människans natur. Hade köpt tillägg då Pelle med all säkerhet skulle bli hungrig. Tänkte att det nog skulle gå bra då hen visat tycke för tillägg som nyfödd på NUS. Planen var mysiga samtal, gott kaffe och bio. Planenligt visade kvällen sig från sin soligaste sida; fin vän och bio. Tyvärr gav egentidens-pris en bitter eftersmak. Telefonsamtal från Björn och en gråtande Pelle i bakgrunden. Pelle gillade inte alls tillägg och eftersom jag varit på bio och ställt mobilen i flygläge så hade hen skrikit rätt länge. Känner mig urusel, lite "den enes bröd är den andres..." Föräldra-Luther" ristar fåror i hjärtat och i desperation försöker jag nu skölja all ledsenhet med amningsmaraton. Har nog aldrig saknat den fina bröstpumpen så mycket som nu.
