Grinchen

Puh, helt slut! Har bearbetat min agorafobi genom tomtemöte i stadens vimmel (tomtefar hade helt klart dubbelbokat). Människor,människor, pengar, pengar, prylar, prylar i ett enda virr varr. Billigare att fira två julaftnar; stämningsjul den 24:e (trevligt umgänge, god mat och fin atmosfär) och Jean Calvinjul (kapitalismens etiska fader) i mellandagarna när den stora rean drar igång (prylbyte med fejkad kapitalisttomte som likställer snällhet med saker, typ -slå inte lillebror då får du inga julklappar?! Eller den relativt idiotiska frågan - finns det några snälla barn här? Vad är liksom alternativet? - Nä här finns bara riktiga dumungar! Vad f.n gör tomten liksom då?).
Men men, nu är det som det är.
Älskar dock pysslet och paketinslagningen, samt mina povra och tragiska ansatser till ordlekar. I morgon väntar ytterligare tomtemöten och därefter den stora julhysteriska matlagnings- och bakfrenesin.

En riktigt fin dag

Lite trött efter en fin och väldigt trevlig söndag. Gårdagskvällen blev sen; myspys, småprat med likör och surfande i sängen tillsammans med Björn. Småbarnsåren är, tyvärr, ett minne blott, men med vissa bonuspoäng, typ söndagsmorgonläsning i sängen med dagsljuset som enda ljuskälla. Kusinen Oumou hade längtat efter kusinerna och kusinerna samt morbror Björn och tant Linda hade längtat efter Oumou. Inget kunde väl passa bättre än ett finbesök söndagen till ära. Vi var dessutom bjudna till Munter-Lövgren på julfika. Toppen med fina vänner för de vuxna och fina små vänner för Omisen.
Fulla (homonym, observera misstolkningsutrymmet) av smarrigt julfika och med leklystern stillad vandrade vi hem. I juletider så pågår det stora tabberaset (göra rent bord från uttrycket tabula rasa) hela adventstiden och trots stinn och glad buk fylld av julefröjder vankades sojakorvsstroganoff och marängsviss under eftermiddagen. Björns syster Anna kom tillbaka från en lyckad jultur på/i (prepositionsförvirring!?) staden och Tova-Liisa och Ella var hemma för att leka med Oumou. Många glada springturer senare kramade en trött liten kusin alla (jag menar verkligen alla, inklusive Texas) inför hemfärden till Obbola.
Gladtrötta har vi (jag och Björn) myst framför tv:n. Björn fick i kväll (underförstått att någon annan besitter det yttersta primatet) makten över fjärrkontrollen, vilket naturligtvis innebär underliga dokumentärer. Skonades dock från krigsskildringar och rättegångar á la andra världskriget, men fick härda ut med en kulinär resa genom Sydostasien (helt ok).
Barnen har nu jullov och imorgon väntar ett bokat möte med jultomten samt lite träning.

Jag tycker om

Det finns mycket här i världen att begrunda, många äro de ting som man av behov eller begär söker eller söker sig bort från. Vår gåva; den fria viljan och förmågan att behöva och inte enbart begära detta tillstånd. Valet, vägarna och tvivlen.

Strävan att finna den gyllene medelvägen, en sorts autobahn till Nirvana och dessutom komma till mötes med insikten om vad denna väg synes vara för just mig som individ.
En merkantilistisk skrålängtan med ramformaliserade val lever sitt eget liv när frihetsprincipen blir alltför tydlig. Helt enkelt -det här är ditt uppdrag som du är satt på jorden för att utföra, basta!
Efter flera månaders exil och soulsearching (synonym med sjukskrivning)har jag, liksom/typ, kommit till en vändstation/vändfrustration.
1. Jag vet fortfarande inte riktigt vem jag egentligen är eller vill vara(gör någon det?)
2. Jag blir fortfarande: barnsligt glad, ledsen, förvånad, arg och sprallig, m.a.o. avsaknad av vuxenstabilitet ("fulare" benämnt labil).
3. Är snarare en naturromantiker än realist.
4. Om jag vore en konstinriktning så ligger nog barrocken nära till hands, typ; storsvulstig i gester, ord och uttryck. Och jag vet, jag vet i dagens minimalistiskt funktionalistiska värld är barrocka personer lite off, lite sär.
... men.
Ingivelsens ögonblick säger mig att det faktiskt är bra.
Har kommit fram till att jag tycker mycket om människor som är:
1. naivt romantiska och absolut snälla (snällhetens lov).
2. sökare (tvärsäkerhet är avtändande och definitivt inte öppet och inbjudande).
3. känslosamma autodidakta levnadsspiritualister snarare än "murmänniskor" med sylvassa eggar.
4. bombastiskt levande i stunden människor.

Naturligtvis kan en viss form av lågmäld formalitet inlindad i pragmatisk byråkrati ibland vara ett "hygieniskt" inslag, men i alltför stora doser förlorar, i varje fall jag, kontakten med det levande i livet. Så insikten är ändock "älska mig för den jag är"
(utan makeover transformations).

Dekonstruktion

Tänke leka lite autodidakt á la Of grammatology, Derrida genom att dekonstruera fredagen lite.

Skolavslutning Bädda Diskutera Blogga

Tala med en vän Äta Shoppa Träna mAta teXas krama MINA baRN PROMENERA meditera DIKTER

MÖblEra

Granbryderier en form av navelskåderi

Tack oh du stora Brahma för att du så insiktsfullt ser till att varje familj liksom får det motstånd de behöver! Tack för den överbarrigastedjävlafulgranen i hela Umeå, som Texas dessutom totalt avbarrar med sin krulliga pudelrygg!!! DSom vi dessutom BETALAT för, hurra!

Atmosfären i en torr gran där de gröna små stickorna bildar en cirkulär matta istället för att pryda de nu kala bruna grenarna. Nej, förresten kala och kala, bruna grenarna med sorgligt slokande hemmagjort julpunt. I en grön fingran så blir det barntillverkade pyntet gnistrande kristaller fyllda av hjärtevärmande memorabilia, men på en ful, brun, knottrig gren blir effekten mer "kejsarens nya kläder" (nakeninsikten).
Naturligtvis finns det alternativ:
1. Kasta ut fulgranen och köpa en ny.
2. Skippa gran och pryda en kruka med grankvistar.
3. Låtsas som ingenting, men ändå vara glad åt de fåtalet barr som modigt hänger kvar.
4. Låta fulgranen stå kvar på pin kiv och av ren snålhet, samt dagligen förbanna barrintrånget i varje del av huset.

Insikten är hård, brutal och tärande på den positiva självbilden. Pissgranen (mammas, min mamma, teori är att en hund urinerat på granen när den stod i skogen?! Slutsats?!) får stå kvar med full medvetenhet om: argutbrott, barrstickor i fötterna, barrhundrygg och estetisk julkrasch.
Så kära Anna om du misströstar över plastisen, kom förbi Angårdsvägen och titta på eländet och du må ropa - Plastis forever!

Se möjligheter i det befintliga

Snö=nederbörd i form av iskristaller, enstaka eller sammanfogade.
Äntligen har kung Bore benådat sig hit till kalla (regniga) nord!

Snön har lagt sig över jorden, över land och över stad.
Allt är stilla, allt är stilla, stilla.

Lycklig och rik på snö, men ack med stora hål i den, även vanligtvis, begränsade portmonän. Efterlängtat tjejmys på stan=går bort.
God lunch=går bort.
Införskaffande av nya trosor=går bort.
Julklappsfix=går fetbort.
...men vad är en bal på slottet?!

Träning på Iksu spa=helt möjligt.
Inmundigande av äckliga rester från gårdagen som stått framme över natten (äsch päsch rötis är ju över)=inte bara möjligt.
Läsning av lånade böcker om medveten närvaro och tillit=definitivt möjligt, men inte lockande.
Promenad med Texas=ett måste för att undvika djurplågeri och illaluktande exkrement i vardagsrummet.
Härlig och avslappnande väntan på; att barnen kommer hem, att Björne slutar jobbet, att Anna ringer och berättar om kuligheter från staden= ett säkert kort, behöver liksom inte anstränga mig.

...fast faktiskt så känns det riktigt gött och jag älskar adventstiden med sina: julsånger, bak, granbarrsdofter och ljus, mängder av brinnande ljus.

Vart tog du vägen?

So young (Suede 1993) Brett Andersson, tack för din underbart androgyna och introverta uppenbarelse! Vem annars kan så sensuellt vända ryggen till publiken samtidigt som den ljusa, nästintill kastrata, rösten slår an en sträng i det mest stelnade tonårshjärtat?!

Gårdagskvällen avslutades på mage i sängen tillsammans med Björne tillbedjandes Spotify, den "lilla" musikälskarens virtuella bibel. Tack Daniel Ek och Martin Lorentzon för att ni vänder er till "pöbeln av små medel"!
From the cradle to the grave är förhoppningen och meningen, en kärlek som hittills pågått i snart 17 år. Från Riksgränsen 1993 till volvo, villa och barn. En promenad längs memorylane görs inte utan en musikalisk dito. Synth,synthpunk, punk,skatepunk,grunge,hardcore och alternativ country. Låtar, band och stilar som fortfarande är så kopplade till upplevelser och känslor från den personliga diskografin att det ger upphov till knottringar på armarna.

1986 Bästisens storasyrra kommer hem till lilla Boden efter en konsert med Depeche mode. Helt betagen av en ung Dave Gahn och den emotionella-industiella musikstilen. Madonnalika kreationer blandas med svart rock (klädesplagg, inte att förväxlas med stil) och tuperat hår á la Martin Gore och i bästa fall Howard Jones (sockervattnets okrönte konung).
Speak an spell och Some great reward införskaffas pronto. Flickrummets väggar täcks av bilder på Gores blonda lockar och ljudmattan betstår entonigt av Somebody (gjorde så starkt intryck att den spelas på vårt bröllop 2002).
1990 Distade gitarrer och unga män med otvättat hår blir ikoner för en generation som revolterar mot lågkonjunktur och 40-talisternas konventioner. Dr Martens, skitiga jeans och stora skjortor i rutig flanell. Soundgarden, Nirvana, Alice in chains övergår under de tidiga 90-talet i hardcore och skatepunk. NOFX, Pennywise, Refused och Randy.
I ett fullpackat Fryshuset får jag "nåden" att för första gången lyssna på Sonic Youth. Oh my lovely Sugar Kane! Kuriosa, Pavement var förband.
1993 Frihet! Äntligen ute ur skiten, slogan på våra avgångströjor efter den treåriga inkarcerationen (typ allvarlig förstoppning)vid Björknässkolan. Riksgränsen; snösvängen, fina pojkar och skatepunk.
1994 Det går inte i ord beskriva betydelsen av plattor som Pretty on the inside och Live through this. Avbitna naglar och trasiga babydollklänningar får ett ansikte. Svante somnade och vaknade till Loves skrapiga röst som plågat sjöng om livets svårigheter. Live through this with me, and I`ll be there for you.
Resten av 90-talet ägnas åt tillblivelsen av vår, min och Björns,gemensamma historia. Trots begränsade medel (väldigt begränsade, typ 3-500 kr/mån)prioriteras skateboards, snowboards och skivor (vinyl och cd). Pumporna (smashing), Pixies, Manic street..., Oasis, Jesus and... samt många fina minnen när vår växande familj.
2000-talet Blir äldre och musiken lugnare. David Sandström, Songs of soil,Morrissey, Bell and Sebastian och A camp.

...men så en dag stannade allt. Fastnade liksom i jobb och allvar. Vill, eller snarare tillåter, inte nya musikaliska impulser beblandas med personliga upplevelser och känslor. Ljudfascism och tinitusrädsla. Vart tog du vägen älskade och saknade musikaliska känslorevolution? Dog du i en uppsjö av måsten och pådyvlad vuxenrealism, prydligt uppstaplad i portionsförpackad kommersiell skvalmusik?

Vart tog du vägen Dr Martens och svartmålade smutsnaglar?

Jag saknar dig.

Söndag och inget särskilt

Söndag den tredje advent med vinterlagom temperatur. Nyss hemkomna efter en trevlig eftermiddag-kväll hos Kenneth, Åsa, Stina och Edvin. Gullebullen Stina hade längtat efter stortjejen Tova-Liisa och visade upp ett brett verbalt register. Helt otroligt vad barn växer på alla sätt och vis.
Kvällen får lite ändrade planer då vi enligt ursprungsskissen skulle se Solstorm hemma hos Anna, men nu blir det film och kaffe i hemmasoffan tillsammans med Ingemar. Björn som är sugen på fortsatt socialiserande gick på en kort promenad (underförstått till Micke och Nettan).
Svante tittar över min axel och väntar på datorn så jag antar att bloggandet får ett abrupt slut här.

Fan vad sliten jag är

Party on dude!

Hade en helt formidabel fredag i fina människors närvaro. Vuxenmiddag, kändes i.a.f. skitsupermycketvuxet, på lilla Rom, Invito. Supersnälla superpernilla (tänkte på julkalendern och försöker vara lite vitsig så här dagen efter)drog ihop tjejgänget från jobbet för en skrattig och pratig middagsbuffé. Det var jättetrevligt och supermysigt att träffa flicksen, kändes sådär Sex and the cityaktigt (exklusive Prada, men inklusive Sofiadesign som är mycket finare och bättre). Tyvärr flyttar supersnälla superpernilla, SUCK, för att göra Norrlands tredje största tätort än finare. Kul för dem och trist för oss.
Efter tjejsnack bar det iväg till Stöckes Pernilla Wahlgren (snygg, snäll och duktig på att baka)för julfest. Björn och Tova-Liisa fanns redan på plats och jag anlände i lagom tid för kolhydratheaven. Vägde bilringar mot mitt långvariga kärleksförhållande med C12H22O11 och tro det eller ej the sweettooth vann. Yummy mummy!

Sent om sider anlände gamla Bettan Angårdsvägen, men speedade efter roligheterna gav vi oss ut på nattlig vandring (inte vidare intelligent). Några timmar senare var vi färdig promenerade och fyllda av kaffe. Klockan visade på 06.30?!
En känsla av den "gamla goda tiden" infann sig. Ung, vild (ljuger lite) och fri från tidsramarnas fängelse.
Morgon (eller runt 11.30) hade den gamla goda känslan ersatts av en dunkande huvudvärk och tunga ögolock. Realitycheck; 36-årig, trebarnsmamma som erfar dagen efter oövervinnerlighetshybris. Inte vackert. Inte poetiskt. Inte tufft eller anarkistiskt.
Bara en unken smak av dogmafilm som en käftsmäll i vinterkylan.

Lusse och festligheter

Stilla ifrån himlar höga, strålar stjärneljuset.
Nu tindrar jordegruset och alla jordens barn.
All världens barn.

Sakta som en himelsk viskning, strömmar ljuva toner.
Från altets höga zoner.
Till alla mänskobarn.
Till jordens barn.
(Att sjungas på luciamorgon)

Lucia, skyddshelgonet för Syrakusa, en ljusbringare. I folktradition levde tron att djuren kunde tala människans språk på lucianatten, så vi håller tummarna att vår lilla Texashund skall förmedla några väsentligheter från hundsfären.
Morgonen började med ett fint luciatåg i treans blå hus på Waldorfskolan. Tova-Liisa i tärnedräkt och med glitter i det nytvättade håret, så fint som det kan bli. Framför klassen låg hela åtta lussningar. I demokratisk anda får alla som vill agera lucia vid något av lussningstillfällena. Tutten bar kronan för klass 7-8, alltså storebror Ingemars klass. Trots idoga påminnelser glömde sonen kameran hemmavid,han har inte kommit hem från konfan så jag har inte hunnit skälla. Hoppas hoppas att någon annan fotat.

Ikväll blir det festligt värre. Jag skall på Invito med tjejerna från jobbet, något jag ser fram emot. Björn och Tova-Liisa åker med Micke och Nettan till Rerrans julfest, jag ansluter senare. Ingemar sover över hos Joel och Svante har övernattningskompis i form av Johan. Håller tummarna för att alla får det riktigt trevligt. Tänker själv inhämta julinspiration eftersom Rerran alltid (så länge jag känt henne i.a.f.) gör väldigt julfint. Alltså en kväll i goda vänners lag.

Julklappshandeln!

Morgonsolen (typ) väcker mig, stiger upp i öster.
Aftonsolens röda bloss sjunker ned i väster.

Pentatonisk sång som jag sjungit med barnen många många gånger.

Vi försov oss, men det blev ändock en riktigt fin morgon. Tova-Liisa var glad som en lärka när lucialinnet, röda bandet, glitter, tärnljus, pepprisar och lussebullar packades ned inför morgondagens luciande på Waldorfskolan. Det blir säkert det finaste av de fina luciatågen.

Själv har jag tränat, cyklat och simultantittat på tv. Idioti egentligen men rätt kul eftersom Herta Muller (ja, de tyska prickarna skiter jag fortfarande i)intervjuades.
Peter Englund (den bodenfödde ständige...)tillkännagivande av Muller som litt.pristagare tycker jag var vackert och välformulerat.
"med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap".
Alltså, riktigt trevlig morgonträningssejour med lika delar svett och nobelfest. Mullers Atemschaukel önskas som julklapp till snällsträvande utmattningskvinnor!

Det här med julklappskapitalismen är tillika rörande och upprörande. Rörande att vi, trots förmågan att reflektera, går på marknadens propaganda och upprörande att vi faktiskt går med på vinstmaximerande i en tid av kapitalismens krackelerande.
HUI (handelns utredningsinstitut) beräknar att omsättningen kommer att landa på cirkus 62 milj kronor, d.v.s. per capita 6000 bagis som gemene svensk sätter sprätt på?!!!
Det är med andra ord dags för självrannsakansrevolution!
1. Tillverka egna julklappar. Roligare att ge och få.
2. Stöd barncancerfonden genom att ge bort det fina hopesmycket á 295 kr. Gå in på www.barncancerfonden.se
3. Köp Vi-skogens julkort.
4. Ge bort nödvändiga klappar, sånt som ändå skulle köpas.
Präktigt så det förslår va?
...men för f:n se dig omkring i världen så blir det präktiga det livsnödvändiga.

Älsklingar

Jag och mina älsklingar. Nu är Svante 15 år och 1.80 lång, Ingemar 13 och Tova-Liisa 9. Mina underbara bästa, bästa vänner (jag vet att en del tycker att man är förälder och inte vän, men jag vill vara både och).

Barn har varit en del av mitt liv, ja hela mitt vuxna liv. Den största gåvan kom för första gången en kall marsdag 1994 då Svante, Gorm , Ismael, Mattis såg dagens ljus. Förvånad, liten och hårig hade han fått lämna moderlivet lite för tidigt (v. 36). Vi, jag och Björne, visste med en gång att det här var och är alltets mening. Vi var (är inte längre vilket jag inte riktigt vill inse) unga föräldrar, stolta unga föräldrar, som tog med vår lilla pojke på: festivaler, konserter, sovandes i pulkan vid diverse snowboardhopp, på vandringar och tältningar. I 15 år har vi hängt ihop som ler och långhalm. Livet ville mer och 1996 kom lillebror Ingemar till oss. En lugn myskille som bara blev arg för en enda sak, barnvagnen. Vi bytte barnvagn mot bärsele och vår fina Flinga (alla barnen har smeknamn) njöt i fulla drag. Så många roliga, knasiga och underbara minnen jag har från småbarnsåren. Inte nog med två bjöjbarn som den tokiga familj vi är så skaffade vi så klart ett helt zoo av djurkompisar (iller, ormar,katt,råttor,kaniner,draghundar). Två bästiskillar och så 2000 en liten tjej, Tova-Liisa Anna Zion Sindi Malva Mifune Zachrisson (nästan som Pippi Långstrump, fast bättre). Tre barn, en Texashund, två minihamstrar, några fiskar och så vi vuxna. Även om man inte kan äga någon annan så är det här min familj och jag är deras för alltid. Det bästa jag vet är att "hänga" med familjen i skidbackarna, fika varm choklad och äta äggsmörgås med tonvis av majonäs på vid fjällets fot, bara njuta av familjelivet. Alla framtida drömresor och äventyr inkluderar min fina man och mina älsklingar och det vore helt underbart att förverkliga drömmen om det nordamerikanska pudret tillsammans med Björne, Svante, Ingemar och Tova-Liisa.

Börja jobba

Helt otippat har jag cyklat på spaet samtidigt som jag såg På spåret med Luuk (repris). Sanslöst skönt att åter ha förmåga att multistimulera (alltså tv samt träning, all at the same time). Måste betyda att jag liksom är på spåret/med i matchen/on line... igen!?
Nyduschad, men vänster öra luktar pus (var). Undrans vilken främmande organism som krypit in och fagocyterats av mina neutrofila granulocyter?!
Fast vid närmare eftertanke luktar det rätt ok, inte som en sommaräng men helt uthärdbart. Antar att det är samma som med egna fisar och andras fisar.
Barn och man är, i vanlig ordning, utlånade till Umeå Waldorfskola- och förskola. Jag å andra sidan har, faktiskt, funnit mig väl tillrätta i en rätt behaglig hemmarytm. Dagarna ser rätt lika ut, men roliga avbrott dyker upp då och då, t.ex. rundflyttning av fina saker hemma hos Anna och Johan (skitkul och bra träning). Känns både kul och lite märkligt att liksom återigen hoppa in i ekorrhjulet med allt vad det innebär.
Funderar lite på periodplanering för våren, men bara lite inget som tagit form i dagsläget. Längtade som fasiken till 5:an med det rika stoffet (en fröjd för en historiker) och min planerade skärgårdsresa som skulle kicka igång klassens femte skolår. Inget blir dock som man tänkt sig, men säkert bra eller kanske till och med bättre. Grekiska sånger, dramer, masker, allt jag så himla gärna ville göra. Kanske har de redan avverkat kulturepokerna, spelat ett spel och är fullmatade med kulturella impulser. Känns skrämmande, men befriande att försöka ta upp tråden och spinna vidare på det någon annan startat. En ny erfarenhet, en bra erfarenhet. Gamla möten, men nya erfarenheter står för dörren.

La solitudine dei numeri primi

Jag låter mig fascineras av den blott 27 årige fysikern och sedermera författaren Paolo Giordano. I en intervju berättar han om uppväxten, utanförskapet och ensamheten och den egna vägen till en förståelse för sin omvärld. Äventyret människan fortsätter att locka. Han har fått Italiens tyngsta (bildligt så klart) litteraturpris, Premio Strega och ser naturligtvis så där ung och rätt ut. Bitska kritiker på krigsstigen fick dock lägga ned vapnen och gänga sig till segertåget.
Har lusläst såväl svenska som utländska recenssioner av boken och väntar med spänning på att den skall dimpa ned i brevlådan. SvD:s Lina Kalmteg väljer ett så vackert citat ur romanen att jag måste tjuva lite.

”Mattia brukade tänka att han och Alice var som två ensamma och vilsna primtalstvillingar. Nära, men inte tillräckligt för att verkligen röra vid varandra.”

Jag tycker det är vackert, poetiskt och orden tar tag i mig och slår an något bekant och nära. Primtal = ett naturligt tal större än ett och endast delbart med sig själv och med ett.
En ensamhet. En längtan efter löftet om delbarhet, en väntan på något som aldrig kan bli. Den mänskliga och melankoliska realismen när den är som skörast. Vårt (människans) ständiga ok, vetskapen om jagets ensamhet och viljans kraft att tillhöra.

Tack Paolo för att du skriver om livets väsentligheter!

Söndag

Söndag.
Sovit läääääääääänge och känner mig betydligt piggare idag. Björn har läst Vargbröder med lilla Tutten och på eftermiddagen ska hela gänget till Obbola för att ha ett retroaktivt kalas. Känner mig krasslig och stannar hemma.
Ingemar är på väg till Sky com för att raila och jag och Björne ämnar ta en tripp till affären för att handla.

Hoppas på en lugn och ganska händelselös dag, dylika önskningar "brukar" infrias (i.a.f.).

Sur och tröttkärring

Har haft det fint i goda vänners lag, men är nu djävligt trött och sur (har inte direkt rätt till det).

Less så i.i.h. på att jag inte kan förhålla mig till att saker och ting typ aldrig går som jag vill när jag vill. Ännu mera less på att andra alltid verkar leva medströms. Har säkert kommit över bitterfittatugget tills i morgon.

Ett upprop för barndomen

Är du en helhetsmänniska eller fragmentarisk looser?
På fråga ett svarar jag alternativ b. Längtar ibland så i.i.h. tillbaka till barndomens holistiskutopiska drömtillstånd. Allt var enkelt. O:a hela natten dunkade ut ur bergsprängarna och jag dansade och sjöng framför spegeln utklädd till en av Herreyarna (Ricard som jag tyckte var snyggast) med hopprepet som mickattrap. När jag blev gammal (typ 20) så skulle jag blir författare i Paris (trodde säkert att det låg utanför Lule, skriver Lule inte Luleå eftersom det bara är finfolk som uttalar å:et). Min alternativa plan var att gifta mig med Hasse i Noice eller smygbögen i filmen G (en ung Nicklas Wahlgren). Allt låg liksom öppet, inom räckhåll. Fantasi, drömmar och verklighet flöt ihop och bildade en spännande och obestämbar framtid.Gå på mellanstadiedisco och kasta popcorn i korridorerna ända tills gubben blå (vår fetlagde rektor som dagligen bar en blå kavaj som spände över hans svällande bukfläsk) blev skitarg, det gav ett obeskrivbart pirr i kroppen och en känsla av frihet och darrande livslust. Idag hade säkerligen dylika busstreck lett till idel möten och samtal varpå en åtgärdsplan hade krystats fram av vuxenvärlden. Ungarna bombarderas med vuxentillverkade intryck som sedermera blir till ett beroende (inte är det barnen som tillverkar; barbie, tv-spel och soft air guns,det är vuxenvärlden som tillverkar, ställer till förfogande och förfasar sig när ungarna inte kan vara LAGOMA i sitt brukande/missbrukande). Barndomens egna påhittarkraft (palla äpplen, skjuta sparvar med slangbella, leka herreman på täppan, skida över grus för att kolla om det blir repor, lägga häftstift på frökens stol...) dräneras raskt med hjälp av vuxenmoralism i kombination med konsekvenser (absolut inte straff, vi är väl pedagogiska vuxna). 10-åringar pratar om koldioxidutsläpp, Palestinakonflikten, tsunamis och Hagamannen?! Kul värld att växa upp i. Undrans om denna tidiga vuxenrealism ingjuter en känsla av mod och livsvilja, hopp att kunna förändra? Skulle inte tro det. När den barnsliga utopin (bra plats) ersätts av en ofrånkomlig dystopi(neg. samhällsvision) handikappas barnens tanke- och viljekrafter. Känslan hänvisas till det fördolda, men ett tomrum av hunger uppstår inombords.
-MEN ORKA! En fras i tiden.
Att leva är att växa upp (jag vet), att lämna möjligheternas och visionärernas rike för en berg och dalbana i riktning mot pragmatism och byråkrati. MEN snälla låt det komma senare, så sent som det bara går. Kanske är det utifrån en bitterljuv avundsjuka, en vetskap om vad vi (vuxna) förlorat som gör att vi är så missunnsamma; att vi stjäl fantasin, att vi formar alldeles för tidigt, att livet inte får möjlighet att forma sig självt.
Vi blir alla tids nog fragmentariska loosers.