Avslut

Jag har en skakig relation till ändligheten. Vill helst vandra in och ut i varandet. En konsekvens av den mänskliga förgängligheten, en förutsättning för existensen
Sensommarens sista andetag och sen höst. Och nalkande avslut.
Fjorton månader tillsammans dag som natt. Sakta har vi lärt känna varandra, en bekantskap som växt fram ur den stora kärleken, kärleken som fanns där långt innan. Fjorton månader; Pelle, Gunnar, jag och timmarna. En månad kvar i tillsammansheten, en månad. Förbereder mig och önskar innerligt att min melodramatisk- nostalgiska sida skulle te sig lite mer modest. Förnuftet vet att det är bra. Björn längtar. Bra att han får njuta av tiden tillsammans. Bra på alla sätt och vis, men hjärtat vill inte.

Vacker och blåsig var hösten då du kom till oss. Liten och skruttig, inte redo för jordelivet. Galen och vettlös kärlek. Det mest underbara med att ett barn kommer, men också det mest fasansfulla. Rädslan att mista.

Äntligen fick du kraft att äta! Pumpade, flaskmatade och ammade dygnet runt.

Så växte du sakta och säkert. Många syskon och mycket kärlek.

Kärlek och pussar en massa pussar. 

Januari och Gunnars födelsedag. Tulpaner på bordet och härliga köttkinder. 

Du i barnvagnen. Många promenader, flera kilometer varje dag.

Ja, här hittar jag dig allt som oftast. Alltid redo att öppna kaminen och måla golvet askgrått.

En varm sommar med många njutningsfulla bad. Du är en riktig liten krypfisk.

Höst och sandlådelek tillsammans med storebror. Ni två, nära bröder.