Arbetslinjen

Så jävla många härliga hopp jag har beskådat och applåderat. 

Hur känns det att börja jobba?
Börjar du inte jobba snart?
Jobbar du nu?
När börjar du?
Snart börjar du... visst?
Ja nu är du inte föräldraledig länge till...

Variationsrikedomen är stor, men helt klart så är det här med föräldraledighetens ändlighet och arbetslivets "oändlighet" väldigt viktigt att påpeka så att ingen, mot all förmodan, skulle avvika från arbetslinjens huvudled.

Jag tycker om mitt arbete; mina arbetskompisar, mitt uppdrag och alla underbara ungar/ungdomar/elever... men det är inte allt... det är inte hela mig...hela jag. Inte ens i närheten.
Under snart fjorton månader  har jag levt i den stora variationsrika nåden; tid med mina två små. Kärleksfullt, ledsamt, glatt, argt, surt och sött. Vetskapen om tidens ändlighet och innehållets gyllene vikt är absolut och brutal. Vår trojka som nu skall bli en annan, något annat.
Jag blundar och låtsas att min grusade byaväg inte så snabbt närmar sig arbetslinjens huvudled.  
 

Björn längtar föräldraledigheten, kul för honom och barnen.