Det var rymdtid; oändligt och magiskt. Sen kom slukhålet och tiden liksom gick upp i rök. I går kom Pelles fröken, i vardande än så länge, på hembesök. Underbar fröken, fin fin barngrupp och allt sånt, men den ångesten. Insikten om föräldraledighetens ändlighet bör i den pragmatiskt förståndsmässiga och insiktsfulla världen växa fram till ett naturligt tillstånd i varandet, men...
Inskolning nu?! Fladdrigt kalenderbläddrande och, javisst... ja självklart.
Pelle fjorton månader, dagisbäbis! DAGISBÄBIS!
Lugnar mig med att i smygtänka på våra vänner och deras barn som också börjat vid dryga ett års ålder. Fina barn. Gått utmärkt.
Fortsätter lugnandet med att tänka på att Pelle får två veckodagar med sin pappa och sen tre relativt korta dagar på barnträdgården i en liten och trygg grupp med världens gulligaste fröken.
Lugnar mig lite mer med att Gunnar får det super, d.v.s. lek med kompisarna och en massa tid med sin pappa och lillebror.
Sen loopar mitt sedativa tänkande och jag återgår till kompisbarnen.
Nu har jag ont i axeln, skitont. Typ orosaxel (bör ej förväxlas med stressaxel som är benämning på ett system av hormonkörtlar).
Säger till mig själv på skarpen att sluta oroa mig. Sluta Linda! Sluta!
...
...
Kan inte lyfta armen.
