Gult räfflat tegel, byggt i L-form. Lågt för dom små och högt för dom lite större . Ekande stentrappor med polerade ledstänger i teak. Såna trapprum som bjuder in till fartfyllda äventyr, äventyr som alltid faller i "fel" vuxenjord. Farbror blå, surkarten och fröken Ingrid, min fröken. En fröken som doftade lavendel och sjöng med hög och stoisk stämma vid klassrummets tramporgel varje morgon. En fröken som hade randig tröja, brunt hår med mjuk vipp och chokladgod blick. Morgonsången följdes alltid av sagostund. Elsa Beskow, Gösta Knutsson, Barbro Lindgren, Gunilla Bergström och så klart Astrid Lindgren.
Alltid Astrid Lindgren, hemmavid och i skolan.
Astrids böcker i levande symbios med uppväxtåren; från Kajsa Kavat till den bråkigaste av Lottor, världens starkaste Pippi, Allra käraste syster, Bröderna Lejonhjärta, Mio min Mio och min allra första bokklubbsbok om Mästerdetektiven Blomkvist som lever farligt.
Lågstadiets högläsningsstund, en litterär höjdpunkt som fick läshjärtat att bulta. Men också ett emotionellt och socialt lågvattenmärke då den egna annorlundaheten definierades och sjuåringsskammen fick tanken att vandra till "Sesams" säkra utmarker. En vistelse som kom att räcka hela dagen, hela veckan, ja tills fröken läst sista sidan och klasskamraterna lekt densamma färdigt.
Känslor "felhet"som stannar kvar i själen. 82% av de 25000 personer som deltog i Aftonbladets undersökning är emot att ta bort rasistiska inslag i Pippiböckerna, 82%!
Att förstå med hjärnans klarhet och hjärtats empati.
