Att dagarna i ända umgås med en liten bäbis-sangviniker är härligt varierande och tröttsamt föränderligt. Gunnar har precis blivit så "stor" så att hen hittar stillhet i leken och fantasin, iaf längre än fem minuter... eller fyra...tre...två!
Att vara Pelles absolut mest blossande passion gör att hen ser mig som sitt älskade leksaksobjekt. Så fort Pelle får en glimt mig av så vill hen krama, bita, dräggla, mysa, krypa på, nypa, äta på... mig. Eftersom kärleken är stor och besvarad så känns det för det mesta underbart, men ibland smyger en känsla av kroppslig fobi in under huden. Vill liksom äga min egen kropp, om än bara för en liten stund.
Nu har vi, Pelle och jag, hittat en härlig sysselsättning som fångar Pelle fler flera minuter. Flytta runt i besticklådan. Ett tips såhär på morgonkvisten.
