Med röda hjärtan och framtidstro röstade vi. Kalldusch vid vallokalen, rasistiska valblanketter (SP)sida vid sida med nationalistiska diton (SD). Gunnar vid mina ben, runt mina ben. Försöker skaka av mig olustkänslan på väg till det väntande valbåset. En känsla som är bekant; privat och skämmig. En känsla som handlar om svenskhet och utanförskap.
Kryssar och väljer djupaste rött. Alltid rött.
Vi valvakar med tomatsoppa och fetaostknyten. Två hetsporrar (Svante och jag) och två fundersamma filbunkar (Björn och Ingemar).
Björn och Svante oroar sig över migration från V till Fi, men jag känner tillförsikt. Rosa, rött och grönt blir starkt och fint.
Valu och allt dämpas. Sen en stadig resa mot chocktillstånd, frågor, frågor, frågor:
- Blocköverskridande samarbete, vad innebär det för vänsterpolitiken?
- Koalitionsregering?!
- Reinfeldts avgång som partiordförande, vad innebär det? Möjlig öppning för moderat samarbete med SD? !
... och så klart SD:s frammarsch som nu banar väg för medial debatt kring de etablerade partiernas tillkortakommanden vad gäller att konkret bemöta SD:s invandringspolitik. En debatt som kommer som ett fult brev på posten efter Moderaternas fall. Oroar mig för att korrelationen mellan arbetslöshet/välfärd och invandring legitimeras på basis av att man borde bemött SD på annat sätt än genom att tala om öppenhet.
Nu Löfvens tal och början på en behövlig förändring mot solidaritet.
