Teodicéproblemet, d.v.s. hur kan Guds existens förklaras när det finns ondska här i världen?
Vem är Gud och vad vill hon/han?
Vad betyder godhet?
Är Guds makt begränsad?
Är människan och världen ofullbordade?
Är ondska ett uttryck för människans fria vilja?
”Ondskans karaktär av mysterium, av ogripbarhet och meningslöshet ger inte människan någon ro.”
Ann Heberlein problematiserar i sin lilla bok om ondska fenomenets själva uppkomst.
Hur kan till synes goda människor begå onda handlingar?
Enligt Heberlein lockas vi (människor) av det onda likväl som det goda, men framförallt styrs vi av likgiltigheten och fegheten. Att inte själv bli utsatta. Att på någons bekostnad "växa" i ett visst socialt sammanhang.
Ann Heberlein är för mig en tänkandets nutida ikon (är alltid bombastisk). Intellektuell, kulturell, en filosofisk, historisk, teologisk och politisk tusenkonstnär, men framförallt så hjälper Ann (ja, jag tar mig friheten att låtsas känna henne) mig att föra sidospåren till den breda autostradan. En vän, en vän i nöden som jag aldrig har träffat i det fysiska rummet.
Man går liksom inte fram till någon på jobbet och frågar vad de tycker om lidandets karaktär eller om kärlekens förgänglighet. I vardagen är allt på verklighets-låtsas. Man vet vad som man ska prata om (samtalets dolda dagordning), kanske av rädsla för att verka alltför apart; pretentiös, kvasi-djup, udda, knasig, helt enkelt en jobbig människa. Eller den stora skräcken att personer man tycker om skall snacka "skit" bakom ens rygg, liksom låtsas gilla en. Därför är Heberlein, Solzjenitsyn, Kant och Platon säkra kort. Man (jag) kan låtsas passa ihop med dem utan att riskera att bli sårad eftersom det bara är på låtsas. Livet lär en att "linjen mellan gott och ont går genom varje människas hjärta" och därför är det alltid säkrast att endast möta den linjen hos någon annan i skriven form.
