Berg, snö och fart. Tre variabler som följt med mig genom livet som en röd tråd. Kombinationen av dessa tre gifter sig bra och har skänkt mig många stunder av sann lycka. Jag har stått på skidor, parallellt och vertikalt, sedan två års ålder. Jag älskar kylan och vintrarna, trots att jag mötte detta jordeliv på betydligt varmare breddgrader. Har en karmisk ödestro som säger mig att jag nog borde sätta bo, eller ännu bättre, leva mitt liv närmare de vildsinta naturkrafterna i sann nomad-anda (nu menar jag så klart inte tsunamis och liknande). En kollega till mig sa - jag har bräda i själen.
Jag har bräda, en eller två spelar mindre roll, i kroppen, själen och hjärtat. Svettiga promenader i kraftigt uppförslut, kall dryck på toppen och sedan belöningen. Freestyle säger det bra med orden "Jag flyger, jag svävar fram. Låt det aldrig ta slut". Den här känslan. Den här drömmen ville jag på många (alla) sätt och vis förmedla till mina barn (närmare indoktrinera kommer man inte så länge den egna viljan skall ha bärkraft). Vi, jag och min man, har åkt med småpluttar i bärsele. Lekt följa John i backen till förbannelse. Dragit gnälliga och sura barn bakom oss i pulka uppför (länge och långt). Idag är Svante 17 år, Ingemar 15 och Tova-Liisa 10 år och de åker alla snabbare, snyggare och bättre än de flesta vuxna (man får skryta om sina barn eftersom barn undantas jantelagen.. eller?)Det bästa av allt är att utförsåkning har blivit Vårt intresse, något som vi har tillsammans familjen Zachrissons intresse. Ett ögonblick, en millisekund såg jag det. Lycka, förväntan och hopp. Allt detta i Tova-Liisas ögon när hon efter en, för henne, rätt mödosam vandring upp mot Jungfruvårtans topp såg ut över fjällmassivet och den orörda snön som bredde ut sig meterdjup. Tillrop, tjut och glädje.
