Har haft ont i knoppen hela dagen, men vägrar (kanske dumdristigt) acetylsalicylsyrans smärtstillande substanser och har försökt sova bort eländet.
Jullovet 2009 har kastat in handduken för denna gång och, likt förr om åren, lämnat föga spår efter sig annat än specialiserad, oinbjuden, bindväv och sinande ekonomiska resurser. Dock vill jag påstå att detta, eller andra jullov för den delen, ej genomsyras av påver impressionell status, nej snarare motsatsen.
Men i överflödet närs också en viss form av likgiltighet, eller snarare en känsla av eterisk status quo inombords.
Det dignande julbordets fröjder jäser stilla inom stinna bukar. Glöggen är för länge sedan uppdrucken och av chokladaskarna återstår endast mörka praliner med étt alltför sött och kladdigt innehåll, förbehållna fetlagda damer i övre medelåldern.Tomtemasken har fallit och den mytomspunne hjälten kommer frivilligt ut ur garderoben, till barnens stora besvikelse visar han/hon sitt rätta ansikte i form av en nära släkting eller vän. Omslagspapper pryder golven och känslan av krogtoalett runt tolvslaget vid nyårsskiftet infinner sig, beskt och djävligt.
Nöjda, missnöjda, glada, besvikna, förvånade och trötta lutar vi oss tillbaka i vardagsrummet för att bevittna årets mediala höjdpunkt i form av Per Åhlins tecknade film om Karl-Bertil Jonssons julafton. Vi skrockar, harklar oss och skäms en smula till tonerna av kapitalismens bittra efterklang under julens systerliga fröjd. Då, just då visar igenkänningsfaktorn till den rödbrusige varuhusdirektören Tyko Jonsson sitt fula tryne. Solidaritetssinnet pockar på och föräldrar mumlar sinsemellan att nästa år får det bli mindre julklappar eftersom det viktiga är att umgås, men med en aldrig sinande iver leker och förlustas barn och ungdomar framför ögonen på de etiskt sinnade vuxna. Som i ett trollslag tystnar det globala solidaritetshjärtat och astralkroppen flyter liksom ut i en sista uppgiven suck.
Mammor, pappor, far- och morföräldrar drar en lättnadens suck och konstaterar i samma andetag att det nog är dags att plocka fram julgodiset. Vita mintpraliner, toppiga av mörka chokladbröstvårtor, seg julkola som sugs loss ur färgglada små formar, vackra blanka ischokladpapper viks till solfjädrar för att lugna den inre stressen som går på högvarv. Andra andningen och sedan dödläge! Sovande och halvsovande barn bärs av salongsberusade föräldrar till kalla bilar i den kyliga midvinternatten. Julmustberusad, kall och alltigenom slut rattar föraren bilen hemåt.
... och sedan väntar julbordets déjà vu upplevelser om och om igen tills den sista skinkbiten är uppäten och minnet av den påtvingade griskannibalismen bleknar i fjärran. Trötta släntrar vi i säng alltmedan trädgårdar och fönster lyser upp decembermörkret. Ännu en jul i lyckolandet.
