Epilog.
Arbetsexilen som varat under sex månader är över. Det vatten som runnit under mina broar har klarnat och stillat sig, men fortfarande kan ett dån skönjas i fjärran. Tempusmässigt går existensen vidare i en fas som närmast kan kännetecknas av förväntansfullt futurum, dock med en kvivsudd av skräckblandad förtjusning.
Hitta min resonansbotten, en till synes enkel uppgift när kalendern är fri från möten och måsten. Kan jag fixa det i en helt annan situation med måsten som likt pilar skjuter från alla håll, eller kanske kan luften liksom stilla sig. Är helt säker på en sak, glädjen i att återse älskade människor.
I lugn takt ges jag möjlighet att åtevända till en plats, en uppgift och dess människor-situationer. Har efter två dagars arbetsträning "redan" svårt att rodda min båt inom uppsatta ramar. Problemet kvarstår, jag kan helt enkelt inte slita mig när jag har kommer igång.
Besökte min fina, fina klass idag och fick delta vid hieroglyfarbetet tillsammans med magister Robert. Kramar, ögonblick, glädje och naturligtvis rodnande frågor.
Särskilt en fråga ekar i mitt inre och jag hoppas innerligt att mitt svar nådde fram.
Att på ett bra sätt förklara för en liten-mellanstor person hur det kan komma sig att en fröken blir så trött att man är hemma ett helt halvår är svårt, särkilt när frågan ställs utifrån en stämning av skuld hos den som frågar. Jag försökte på knaggliga ben likna min situation vid barn som har så roligt att de glömmer tid och rum; glömmer äta, glömmer sova, glömmer lyssna på mamma och pappa, liksom låter det roliga ta med dem på en oändlig resa utan uppehåll. Mitt jobb var (är?) så. Jag dras med; engagemanget och idéerna lockar, dansar och finns hos mig jämt, men ibland behöver även fröken vila, äta och göra andra saker, men det är ju så himla svårt när man har så kul med fantastiska människor. Att förmedla hur svårt det är även för en vuxen att av egen kraft avsluta när man har kul är, inte bara svårt, utan svårisvårsvårt, men av ansiktsuttrycket att döma tror jag svaret föll i god jord. Alla barnen har vuxit kroppsligt och själsligt, men jag anar att några fuskade i hallen när den fysiska längdmätningen gjorde dem flera centimeter längre än undertecknad.
Hur som helst livet stannar och livet fortgår, men människorna är de som förfyller resan.
