Vad återstår att säga, det är en helt vanlig måndag. Efter en sömnlös natt infann sig, förvånande nog, en rosenskön pigghet under morgontimmarna. Skönt och bra eftersom vårterminen nu börjar. Tova-Liisa sprang runt som en liten virvelvind och letade frenetiskt efter den fräna Hello Kittytröjan som så lägligt damp ned under julen. Efter pappasamtal och och diverse irritationsutrbrott återfanns tröjan. Var? På klädkroken i Tova-Liisarummet så klart, men visst hade hon letat och letat jättenoga, säkert, bombis!
Björn öppnade på Solglimten och gav sig av innan tuppen. Ingemar och Svante var riktigt glada i hågen och stegade iväg klädda topp till tå i julklappsfröjder.
Själv ägnade jag morgonen åt dinkelmusli, mjölk, blåbär och doktorsbesök. Nu är det alltså januari. Har i runda tal varit sjukskriven 6 månader, men nu är det snart slut på den perifera kontemplationens tidevarv. Känns både läskigt och bra; läskigt eftersom jag fortfarande vinner alla priser i kalkon VM i gränssättning, bra för att livet liksom äntligen kan sätta fart. Ja, så nu väntar möte med läkare, arbetsgivare och f-kassa. Hualigen! Bävar för frågan - Vad vill du Linda?!?! Tänk om jag råkar säga, självmordsbombare eller ETA-anhängare, ungefär på den nivån ligger min beslutsamhet rörande min framtida förmåga. Tillit, ok tillit är bra. Det ordnar sig, kanske har någon annan (läkare, arbetsgivare, Gud, Björn, Texas) braiga förslag som jag liksom förläget och i stor tacksamhet kan jaka (neka är uteslutet eftersom jag inte klarat den tentan än). 2000 självhjälpsböcker senare och fortfarande en pragmatisk velpotta. Borde nog bli flytta till Almviks gård och bli Krishnaanhängare. Bara tanken på ett valbefriat liv, fint och rytmiskt inrutat för det godas skull får pälsen att ställa sig i givakt. Den fria viljans janusansikte är ansvaret, så jag betackar mig och inordnar mig tyst i leden.
