Ännu en dag att lägga till handlingarna. I en familj med; en dagisfröken man, en nioåring som tisdagsbadar, en 13 åring med sömnbehov, en 15 åring som härjas av mörkerleda samt en Texashund som är en hund är det aldrig stiltje. Att vi dessutom är en kvällsfamilj i motsats till pigga rekorderliga morgonditos gör saken inte lättare. Kaos är granne med Gud, vår livsdevis (inte alltid angenämt, men oftsast självförvållat). Dessutom innebär vårens schematekniska arbete vissa logistiska och stukturella hinder, inte alltid hygieniskt (som man säger inom waldorf?)
Reellt så innebär det för egen del en himla massa skjutsande, till och från Umeås högalpina metropol, Bränberget.
Snowboardträningar, freeskiiträningar, slalomträningar, teaterövande och styrelsemöten av olika slag lägger guldkant på vårens dagar, veckor och månader. Varför göra detta om lidandet överstiger lusten? Jo, för lusten överskrider med hästlängder engagemanget, tiden och mödan som läggs ned.
Infrusna i -37, glömda skidor, dyra skidpass, gråtande nedkissade barn i backen, grönpiståkning med barn på ryggen, frusna händer och fötter, godisgnäll och onda kroppar efter vurpor. Ja, det är värt det! Fjällens otroligt karga skönhet, lössnöåkning som genererar en hissnande känsla av gudomlighet, skrattande barn som kör Lillprinsens bana för första gången helt själv, blixtsnabba åk med vana utförsåkande barn- och ungdomar, snygga trick i parken,varm choklad i Gäutan, soliga fjällsluttningar och framförallt ett stot gemensamt familjeintresse.
För oss är det på alla sätt och vis värt det mått av ansträngning som utföråkningen innebär.
