 |
| Alla blusar kortas av barmens anatomi. Obs! Är absolut inte gravid, men post-gravid och trivs bra i HM:s gravidojeans |
Upplevde min senaste graviditet som kroppsligt jobbig. Det onda och otympliga stängde in mig. Själen och jaget längtade efter att husera ensamma i denna kroppsliga boning. I "vanliga fall" lever jag väl i min kropp. Det fysiska har för det mest bara funnits där och verkat, inte alls varit lika "besvärlig" som själen ibland kan vara. Under graviditet och efter förlossning blir det fysiska på många sätt i centrum. Hämningar och dämningar släpper, det skaver, sträcker, rinner och värker. Det växer och lever. Det är underbart och fantastiskt, men efter två täta graviditeter så vill själen och jaget stå på scen men kroppen, framförallt brösten, vägrar dock att träda ut ur rampljuset. Bysten gör sig allstädes närvarande; inga blusar passar, favoritklänningen stramar och bröstmjölken rinner i tid och otid. Jag saknar min kropp.
