Efter gårdagens fina utvecklingssamtal för sonen så kände jag mig glad. Glad att någon ser mitt barn och att vår, Björns och min, bild speglas av pedagogerna. Jag tycker utvecklingssamtal är en fin sak. Det är som ett pussel som blir helt när man tillsammans med barnet och pedagogerna skapar en helhetsbild av det enskilda barnets liv och lärande. Samtalet skall ge och inte ta. Har som lärare och i mitt nuvarande yrke kursat, läst, diskuterat och reflekterat kring utvecklingssamtalet som verktyg för elevens lärande, men efter gårdagens fina samtal tänkte jag på utvecklingssamtalet ur mitt egna föräldraperspektiv.
Jag har en förkärlek för 50-70-talet, säkerligen eftersom såväl människor, som platser, dofter, färger och former bevarar det vackra i minnet och lämnar det fula till evigheten. Stringhyllor, orangea termosar, virrvarrmönster, Marimekko blommor, brunt smalrandigt manchestertyg och teakbord påminner om barndomens rumsligheter och ting. 1995, Svante var 1½ år och skulle börja på dagis. (Obs ej den barnträdgård där de små går) Eftersom jag pluggade på Universitetet och Björns föräldrapenning inte gjorde några större avtryck i kassan så bodde vi litet, åt billigt genom att baka allt bröd själva, åt vegetariskt och handlade aldrig halvfabrikat. Kläderna inhandlades på Myrorna och fixades till med svart färg. Inför dagisstarten hade jag, till min stora lycka, inhandlat en brun vinteroverall. Den var tajt och utsvängd längst ner med teddyfoder på kragen. Till det, loppisfyndade skinnskor och en mössa i grönt och gult. I mina ögon så såg sonen ut som en liten klon från 70- talet, m.a.o. en pärla. Att allt dessutom passat vår börs gjorde mig ännu lyckligare. Svante var den enda 70-tals klonen på dagisgården. Vid föräldrasamtalet (utvecklingssamtalet) fick pedagogen en rynka mellan ögonen och tog upp det som bekymrade hen. Mycket kom att handla om kläder. Förstod rätt snabbt att min lycka över 70-tals stassen inte skulle blir långvarig. Gick från samtalet och kände mig som en ung, urdum barnplågare. Vattentätt, förstärkningar, luftspalt mellan ytter och innerlager, skaftskor utan knyt, funktion funktion, funktion... Det snurrade. Vi lånade pengar av välvilliga föräldrar och köpte likadan blå overall till sonen som de andra barnen hade.
Efter snart 20 år som mamma och med en Björn som arbetar på barnträdgård och ute-ungar så kan jag se vikten av funktion när det kommer till barn och kläder. Min rikedom sitter fortfarande inte i pengar, men vi har lite mer än 8000 kr inalles. Det gör att vi genom rimlig prioritering kan gå funktionsaspekten till mötes, något vi för 18 år sedan inte hade möjlighet till. Dessutom så var jag inte heller på något sätt en lika materiellt medveten förstagångsmamma som många unga föräldrar idag verkar vara.
Vad vill jag då ha sagt?
Min upplevelse under och efter föräldrasamtalet har varit något som jag använt som en form av eftertanke i mitt egna yrke, men också som förälder. Hur man finner dialogens innersta väsen; lyssnar och respekterar den person man samtalar med? Det finns mycket bättre sätt att ge "tips och råd" än att "skriva på näsan" och utgångspunkten är alltid öppenhet och nyfikenhet. En vilja att utgå från att alla har kompetenser av olika slag och att man som förälder har sitt barns bästa i åtanke, även om vägen dit ser lite annorlunda ut än den de samtalande tänkt sig. Jag hoppas och tror att de pedagoger som idag befinner sig inom lärarutbildningens hägn får lite mer till livs i detta avseende än när jag själv pluggade på lärarprogrammet. Utvecklingssamtalet blir då just utvecklande och berikande, inte ett in-vecklingssamtal eller i värsta fall ett av-vecklingssamtal.
