 |
| Levande kub vid älven, I lovet it |
När en stad blir ens egen. Hur vet man det? Vi, Norrbottningar som reste till en tillfällig exil i Västerbotten. Ett stopp på resan mot Lappland; kanske Abisko, kanske Riksgränsen, kanske Hemavan. Vi närde våra rötter i krukor och dristade oss aldrig till att plantera dem i stadens mull eftersom hela arrangemanget var tillfälligt. Längtan till det kala, härdade och vindpinade var stark och band tillfälligheten djupt inom oss. Men åren går och barnens rötter söker sig ned i stadens mull, de slår rot och växer. Sakta förstår man att staden växer in på en. Man kommer på sig själv att längta till platser. Kroppen känner sig van vid marken och hjärtat vid känslorna som platserna ger. Fyra av våra fem barn är födda här och alla uppväxta i den stad de nu kallar hem. Vi har växt in i vuxenheten här och våra smultronställen bildar fonder för vår gemenskap. Kanske tog det oss 19 år att hitta hem.
 |
| Suddiga invid fönstret på "vårt" älskade bildmuseum |
