Välling, bokläsning och lite tv-mys. Tandborstning, blöjbyte och påklädning. Bärseletur till barnträdgården och... en klumpig mamma som tar av bärselen och missbedömer höjden mellan Gunnarrumpan och sitsen på hallsoffan. Dunk och skrik, tårar och mammaångest. Lämnar en gråtande Gunnar på barnträdgården och för en inre monolog. Hen får följa med hem! Men om jag tar med Gunnar hem så kommer hen alltid gråta vid lämning. MEN om hen alltid gråter vid lämning så bör hen ju i rimlighetens namn vara hemma med mig. Gud! Orkar inte öppnis fler dagar per vecka. Fast det är ju utvecklande att ha tråkigt... Fast hen är inte direkt den okrönte tråkighetskungen. Inre evighetsmonolog.När jag stänger barnträdgården grind anar jag den ljusa solen bakom zinkvita skyar. Andas och bestämmer mig för att ta den planerade morgonpromenaden. Det är en obeskrivligt fri känsla att promenera i den sena hösten en helt vanlig vardag. Pelle trivs i vagnen och vi tar turen runt dalen. Avslutar hos frk Munter som bjuder på smörgås, kaffe och fina samtal. Stannar länge och hämtar sedan Gunnar på barnträdgården. Väl hemkomna möts vi av ett paket. Både Gunnar och jag älskar paket; hen själva inslagningen och jag innehållet. En mjuk och handsydd stork tittar fram. Gunnar pussar och kramar den. Gunnar biter på den, hoppar med den och använder den som huvudkudde. En multifunktionell födslostork. Tack Helen.
