Insomnia

REM-sömn, sen djupsömn, lättsömn och nu insomning. Inget kvar. Bara ett medvetandetillstånd någonstans mellan kaosartad eufori och panik. Har inte sovit på länge, lite och nu nästan inget alls. Försöker med nässug, bröstmjölk och saltlösning, men Pelles näsa täpps och sväller. Vi sitter upp, hen och jag. Försöker amma. Försöker prata. Försöker gosa och trösta, men inget hjälper. Gråten och tårarna gör det hela ännu värre. Räds natten och famnar dagen; mindre nästäppa, mindre panik, mindre tårar och så ljuset. Några få timmar har vi i norr, men Gud vad jag älskar ljuset. Björn tog Gunnar till barnträdgården idag. Är tacksam. Var så obegripligt trött efter en timmes sömn. Tänker på alla ungdomar som "dygnar" helt frivilligt, fast dom kanske får sova sedan, ostört så där som bara ungdomar kan. Tänker på att det här inte varar för evigt, att nästäppa och vaknätter ger med sig. Nu känns det så.