Eftersom vår familj har en förkärlek för att göra en Pippi (Långstrump, d.v.s. allt bakvänt och upp och ner) så var det med en något
o-klar självklarhet som jag idag åkte till arbetet i vanlig tid, d.v.s. 7.30. Lilleman hade, i vanlig ordning, ätit sig genom nattens vargatimmar och låg, i vanlig ordning, sött sovandes vid min, numera i vanlig ordning, svällande barm. Kändes sådär lagom lockande att slita sig från den mörka lilla kalufsen som stack upp ur täcket och sätta sig i en kall bil. Väl på plats vägde alla fina grattiskramar upp morgonens arbetsångest och med lite tidspress (lilleman väntar inte direkt på maten) så fixade jag dagens biff. När jag vid 10-tiden återvände till hemmets härd så sov lilleman fortfarande i Björns famn, men vaknade vid min hemkomst redo för lite mat och mys.
Känner mig så lyckligt lottad att en så underbar person väntar på just mig.
