En god vän sa redan innan julledigheten - bebisen kommer den 26:e. Det blev nästan som ett hemligt löfte, en tyst förväntning från min sida, kvasivetenskap i sin renaste form. Juldagarna kom och gick, likaså det nya året vitt och härligt, men Pytte verkar trivas väl i sin mörka boning akcompanjerad av tarmrörelser och hjärtslag. Väskan är packad och vår fina 80-talsvagn bäddad med fårskinn och varm åkpåse som skall hålla den lille rosig om kropp och själ. De äldre "barnen" (nästan vuxna i vissa fall) väntar och varje kväll lägger jag mig i tyst förhoppning om att snart få möta min allra färskaste förälskelse. Kan numer checka av alla förfödsliga tecken såsom: avgång av slempropp, fixering, sammandragningar samt moderlig intuition (som dock verkar vara felinställd). Jag har väntat så länge, eller framför allt så har jag längtat så länge efter denna någon som skulle vilja komma till just mig, just oss. Jag vill inte vänta längre, men livet styr man inte över. Livet gör ju lite som det vill och min/vår väntan är helt enkelt en livets realitet som existerar vare sig jag/vi vill det eller ej.
