Tänker på det här med sociala arenor och socialt spel i en tid av socialdemokratisk förvirring, kommunala maktkamper och en dotter som hämtades sent om sider från en kraschad övernattning.
I den bästa av världar är vår strävan att leva och verka enligt en ram av: öppenhet, tydlighet, dialog och direkta mänskliga möten. Vi för en tydlig kamp i offentlighetens namn mot: förtal, gå bakom ryggen mentalitet, svågerpolitik och korruption.
I den bästa av världar ser vi människan och bemöter henne med respekt och förståelse.
Skolans värld symboliserar för mig den jord ur vilken demokratins blommor en dag skall gro och blomma. "En skola för alla", en skola som slår an en tydlig ton av den respekt, lyhördhet och förståelse som borde genomsyra vuxenlivets alla dimensioner. En fostran till frihet från inskränkthetens och rädslans bojor och jag syftar då inte på likabehandlingsplaner, olika typer av policyarbeten eller andra presumtiva dammsamlare. Jag menar det egentliga skollivet. Hur demokratiuppdragets essens levs i mötet mellan kommunledning- skolledare, lärare-elev, lärare-lärare, lärare-ledning, elev-elev, förälder-lärare... Ett uppdrag vars grundförutsättning är vuxna som är väl medvetna om uppdragets dignitet och tar sig an detta på tillbörligt sätt. Semantiska målerier och intellektuell frasering kan aldrig utgöra en stabil grund för detta mänskliga uppdrag, det är den egentliga handlingens pragmatism som utgör byggstenarna; från skolminister till kommun, enskild huvudman, skolledning, lärare och elever. I detta sammanhang står en fråga tydlig och klar, vart är skolan i Umeå på väg? Öppenhet och demokratisk dialog eller toppstyrning och diktaturmässig svågerpolitik?
