Relationer

Igår var det skit, ja, faktiskt riktigt mycket av den varan. Vår gulliga farfarsgubbe hade tänkt komma förbi, men Björn sa nej eftersom jag mått dåligt hela dagen. Hoppades innerligt att en "god" natts sömn skulle göra susen, vilket det faktiskt gjorde. Känner mig lite som en karmelitnunna; isolerad och i ständig väntan på nåd. Idag känns himlen blåare och höstluften högre, varför vet jag ej. Björn som i vanliga fall sträcker sömnen så långt det går på morgonen har börjat vakna med mig, d.v.s. tidigt. Jag vaknar alltid lite tidigare än Björn och tycker om att liksom ligga en stund och bara titta på honom. Det som slog mig i morse var hur mycket jag älskar denna tokiga och skäggiga man. Vi har delat drygt 16 år tillsammans, hela vårt vuxna liv. Vi har; älskat, lyssnat på punkmusik, renoverat, bråkat om slöhet och disk, fått tre härliga barn och framförallt funnits där för varandra. Det är konstigt att man kan älska någon så mycket som man ( när han spelar tv-spel, glömmer packa regnkläder till fritids, står upp och kissar...) kan bli så infernaliskt irriterad på. Kanske är det att uppskatta och se allt det jag har runt omkring mig som liksom är meningen och målet med den här jobbiga resan.