Söndagsplanerna löd; segling med IW 23. Till vår stora besvikelse, mest min eftersom jag bara MÅSTE göra det som planerats, löd morgonens väderprognos, regn och blåst. Efter noggrant överläggande, typ -vill du? - ok, jag vill, packades lunchen och regnkläderna. Väl i Obbola hämtade vi båtnyckeln hos M och E. Vindkraftverken blåste som satan och känslan av att likt Don Quijote (D Q är Björn och jag är den korta och trinda Sancho Panza) slåss mot jättar är påtaglig. Med vetskapen om 10 s/m samt kårar så revas storen. Vi kryssar ut och manövrerar oss förbi ett gäng glada jolleseglare. Vinden tar ett stadigt tag om focken och jag får använda all kraft när det skall skotas hem. Vinden och vågorna ökar i styrka och naturen uppenbarar sin kraft, jippie! Vi tjuter av lycka när vågornas efterdyningar ger hissningskänslor i maggropen. Spänningen ökar när luckan till ruffen flyger upp. Ingemar rusar för att stänga, men lyckas lossa ena fockfallet som snurrar in sig. Vi MÅSTE slå! Ingemar fram! Nej, nej, det är inte etiskt försvarbart att riskera mitt barns säkerhet. Jo, jo tänk bara på lejoninnorna. Vem kan liksom reproducera sig, vem kan liksom föra kunskap vidare? Efter en kort stunds inre monolog (sträcker sig från Jesus till Ett med naturen) halkar jag fram till fören och börjar att trassla ut det intrasslade fockfallet. Så kan vi äntligen slå och spänningsmomentet är över för denna gång. Vår medhavda lunch, Björns rissallad/bantarsallad/ GI-skit, vilar trygg i ett av skåpen. Ingemar och Tova-Liisa är superhungriga och sätter sig i förpiken för att äta och läsa Kalle. I vanliga fall brukar jag, ialla fall försöka, vara ett steg före, men denna gång glömmer jag att uppmana barnen till noggrant slickande av tallrikarna. Resultat = flygande rissallad under däck. Inte kul = bläigt = arg mamma= uppmanar/tvingar stackars Ingemar att omedelbert städa = illamående 13-åring med tappad mobil = mammaågest = sur unge = mamma som biter i det sura äpplet och fjäskar lite extra = hittad mobil = unge upp på däck = allt ordnar sig. När det gående/flygande bordet är avdukat lägrar sig åter det mellanmänskliga lugnet. Seglingen bjöd på härliga ingredienser såsom: spänning, utmaning, förtjusning, kraft och vördnad inför livet och naturen. Väl tillbaka hos Obbolagänget bakades det (Ingemars kladdis) och vi bjöds på värmande dryck, kaka och trevligt umgänge. Tyvärr fick Tova-Liisa ett låååångt utbrott, känns långt när någon gallskriker, när det nya vårtborttagningsmedlet testades. Jag rekommenderar ALLA att uppsöka narkosläkare i förbyggande syfte när denna produkt skall testas.
Tova-Liisa beslutades sig dessutom för att alla hennes vårtor är lyckovårtor och därför livsnödvändiga?!
