När jag var barn älskade jag att leka skola. Jag ville alltid vara fröken eftersom det var det absolut finaste jag kunde tänka mig. Kanske för att jag under mina första skolår också hade världens bästa fröken, Ingrid. Fröken Ingrid. Hon hade bruna glasögon, blankt hår, randiga tröjor eller hemmasydda bomullsskjortor med kinakrage. Och hon var alltid, som jag minns det, snäll. Även när hon var "arg" eftersom man liksom fattade varför hon var "arg" och att det var ok. Idag skulle jag nog säga att hon var tydlig, vilket var jättebra för en unge som mig. Så gick åren och så helt plötslig skulle jag "leka" skola på riktigt, dessutom som det finaste jag kunde tänka mig Waldorflärare.
På alla sätt och vis som människor kan lämna spår inom andra har dessa underbara gjort det i mig. Från uppropsdag, eller egentligen redan sommaren innan skolstart, och säkerligen så länge jag lever och andas så bär jag i mitt hjärta en känsla av att vi har en mening tillsammans. Jag är vän med flera på fb, många bor i närområdet och jag träffar flera av dem i olika sammanhang. Jag "följer" dem på avstånd och gläds med dem och känner en oerhörd tacksamhet för att jag fick resa med dem, om än bara en sekund på deras levnadsväg. Dessa små som jag för många år sedan ropade upp, där i amfiteatern. Inte så små längre, men lika fina. Nu är de på resa och om några veckor går de den allra sista grundskoledagen och jag hoppas bara att de har tid att komma äta en bit mat hos gammfröken innan framtidens vindar tar tag i dem. Det finns inget finare yrke än lärarens.
