Mitt meta-jag bär en konstant känsla av ro och tillfredsställelse. Mjuka fötter på solvarmt skurgolv. Lent mjöl från Saltå kvarn, surdegsbak och kletiga barnahänder. Livfullt spring genom rum i fil... I mitt meta-liv är jag en sån där ur-mamma; närvarande, varm och omfamnande. DIY drottning, så klart! En sån som kreativt pysslar med barnen , utan att den egna mål-pysselbilden tar över. När barnen somnat i omsydda gamla linnelakan "hilkar" jag håret och blandar lite äggoljetempera. Jag raljerar inte. Jag är inte ironisk.
Jag känner mig som kvinnan som gick in genom dörren och försvann.
Vi (min man och jag) har skjutsat, hämtat, städat, lagat mat, tröstat, torkat, tvättat...evigt kretslopp. Vackert, värdefullt, ansträngande, tragiskt, livsbejakande, fängslande, olustigt, viktigt, överväldigande.
Vi (min man och jag) har inte sovit middag, samtalat om Josefssons granskning av den sk. extremvänstern, lyssnat på musik vilsamt tillbakalutade i soffan, läst en spännande deckare eller citerat vacker poesi.
Satt i väntrummet tillsammans med sonen som skurit hälsenan och läste Annika Jankells frågespalt. En desperat småbarnspappa kände sig förlorad som människa i alla göromål och krav. Han fick så klart svaret att prioritera egentid.
