torsdag 3 april 2014

Tid att leva


Järninstallationen, stora blixtar som uppmanar till tittut.

Eftersom Gunnar är en sann naturälskare och gärna tillbringar all vaken tid på stenar eller spanande efter fåglar, djurspår och insekter så har det blivit och kommer säkerligen att bli många utflykter och promenader. Tiden som i vårt samhälle är en bristvara har vi, jag och mina två små, eoner av. Tiden är vår vän och jag låter Gunnars upptäckarglädje och inre viljekrafter styra. När jag ser orden i textform så känns det som en självklarhet, men (iaf för mig) så upptäcker jag mer och mer att det nog inte alls varit så. Hundra meter på drygt två timmar; men vilka hundra meter sen. Kajor och skator, kottar, lukter, is, bark, vattenpölar och vattensjöar som vill badas... Försöker att låta bli "nejet" och istället förbereda mig med utflyktsmat, ombyteskläder och varm åkpåse. Inte lära att leva, utan leva och därmed absorberat lära. Så idag. Fortbildningsdags besvikelse när vi kom till den stängda dörren på öppna förskolan, men rätt snart glädje över alla fina kottar som ramlat ner på marken. Det blev hundra meter på drygt två timmar, men vad gör det när dagen är lång.
Gunnar tycker att den springande mannen ser ut som Pelle.

Mamman blev riktigt trött efter x-antal varv i spegelkuben.

Akvarellfärg är världsbäst när små barn skall måla.
Fast and slow; färdigpytt med mjölksyrat.