Klockan låter på väggen. Jag hör att klockan låter. Hör traktorn på vägen och tystnaden i väggarna. Våra fönster är småprickiga av slaskvädersmuts. Solens ljus får prickarna att likna plankton i ljummet sjövatten. Försöker landa i mitt liv, i mig själv. Flera veckor av sjukdomsvärlden upp och ner har lämnat en karm av stress och flyktighet inom mig, oss. Att leva anatomiskt, intensivt, påslaget varje sekund. Känslan av att springa i kapp för att uppnå jämvikt. Steget före livet.Torka spyor. Amma. Byta. Trösta. Torka. Lägga fram. Plocka bort. Trösta. Plocka fram. Ta bort. Lägga omslag. Trösta. Torka... och parallellt det som hör till, allt det vardagliga.
Men nu, nu har värmen jagat ontet på flykt. Ingen feber. Inget illamående. Bara lite kvardröjande snor och tröskehosta.
Det är fredag, snart helg och sen våreld.
