Vi var två ett ögonblick och sen alltid fler. Tjugo år har vi levt samman och nu står hans rum "tomt", eller nja trångbodda som vi är flyttade lillebror in dagen efter storebrors familjeemigration. Det är fantastiskt och helt underbart att följa en människa från födsel in i vuxenhet, men med en definitionslös underton. Allt sånt man hade velat göra annorlunda. Allt sånt man vill göra igen precis på samma sätt, fast ögonblicken stelnat till grottliknelser insjunkna i hjärnans lins. All glädje, alla skratt, alla heta diskussioner, alla argumentationer, alla bråk och all kärlek. Leva samman är att behöva ta konflikten, reda ut och hitta vägar. Nu lever vi fyra barn, två vuxna och en hund. Nu ska han lära sig göra allt det där med sina kollektivkompisar. Vi stannar och han går vidare på egna vägar. Känslan av parallella livsfaser; småbarnsliv, tonårsliv och en form av medelåldersverklighet. Berikande, men ibland svårt.
Nostalgiskt vemod, men också (mest) glädje och förväntan på vad framtiden bär. Plugg i huvudstaden? Arbete? Familj? Resor?...
För oss inomhusliga rumsteringar.
Ingemar tar över gårdshuset.
Tovaliisa lilla trapprummet.
Björn och jag Tovaliisas rum.
Gunnar och Pelle det stora sovrummet.
 |
| Ett sånt där ögonblick, bröderna kollar vem som är starkast. |
