Alla gillar positiva människor.
Alltså människor som är sådär lagom neutralpositiva, absolut inte överexalterade på något sätt och vis. På bästa vuxenstatusstället (Face book) så märks det tydligt vilka som har lyckats, typ alla som har över 200 "vänner" exklusive barn, att leva upp till normen. Min man är en sån. Snygg. Trevlig. Lagom glad. Lagom positiv. Lagom social. Lagom lång. Lagom tjock (före middan) Ja, helt enkelt en som håller måtten. Jag är absolut inte det minsta bitter eller så, men konstaterar bara liksom vad som gäller.
När vi bråkar (fast vi är ju så klart ett mönsterpar som aldrig gör det, men rent hypotetiskt), om vi skulle bråka så skulle det nog vara detta lagom lagom lagom lagom som jag skulle irritera mig på (fast det gör jag ju så klart aldrig, d.v.s. irriterar mig på ...typ nått). Min man... ja han skulle nog irritera sig på (fast det gör han ju aldrig, men ändå rent hypotetiskt) min dramatiska sida, s.k. autodidakt vardagsdramaturg, särskilt mina Norén-tendenser. Så alltså. Min man har över 200 vänner på FB (alltså face book, stället där man visar vuxenstatus) och är bara sådär präktighets poppis. Jag har drygt hundra "nära vänner" inklusive: mina barn, elever, mamma, personer jag "fått" av min man och några som jag inte riktigt kan placera, men vi är typ så tight.
