Såg en intervju igår med Tant Strul ikonen Kajsa Grytt. Hon har kommit ut med biografin Boken om mig själv. Som sig bör när det intervjuas så frågade, så klart, journalisten om den personliga integritetens gränser i förhållande till boken, m.a.o. visar du dig naken så tar vargarna dig.
Svaret dröjde inte länge, men för mig var det klockrent, - Om jag håller tillbaka så blir boken inte sann. Vad är det liksom för idé att läsa en bok av och om Kajsa som målar upp en fiktiv schablonbild , en bild som balanserar sådär lagomt på det personliga i förhållande till det privata.
Varför är det så? Varför är våra masker så viktiga?
Min tolkning är människans naiva sökande efter enkla lösningar, t.ex. om en person skriver dikter droppande av svärta, ja då är helt plötsligt hela personen stämd i moll. De skärvor du lämnar av dig själv vill andra människor hela tiden forma till subjektiva övertolkningar.
Varför dravlar jag på om detta, kanske man kan tycka?
För mig är det viktigt att själv definiera vem jag är och vem jag är förändras. Det är: situationsbundet, tidsbundet, relationsbundet, stämningsbundet, ja helt enkelt en ständig ström av föränderlighet. Du känner inte mig och jag känner fan i mig inte dig, helt och fullt. I skrivandes form, möten, samtal, diskussioner, argumentationer så möter du, du och du en skärva av den jag är eller säger mig vara i stunden. MEN du möter inte hela mig, alla sidor av mig. Det kan du inte. Det kan ingen.
Jag saknar förståelsen, självinsikten. Om den skulle finnas, då skulle (kanske) vi människor leva tillsammans utan att försöka förenkla och kategorisera andra människor till pappersfigurer, fjärran från den verkliga personen. I den bästa av världar är den mänskliga arketypen lika föränderlig och mångfaldig som varje människa faktiskt är.
