Skolningsväg, ett ord som i ett visst socialt sammanhang innebär:......... typ allt det jag inte är. Jag sover inte direkt på saken, om man säger så.
Spontan används av vänner, i alla fall när jag hör (vågar inte riktigt närma mig något annat scenario av rädsla för total emotionell utplåning). Någon sa (rätt nyligt, bara som beviset på polaritet liksom) - jag är inte en som pratar innan jag tänker (tystnad, typ alltför lång konstpaus för att det skulle vara naturligt) och jag sa - i likhet med mig (skratt, d.v.s. det fina sättet att instämma). Fast just då i den stunden gjorde det inget, ingen kniv där det gör som ondast liksom. Nästan som... jag skall förändra det jag kan och acceptera det jag inte... Fast så tänker jag nog bara ibland, eller ganska sällan om jag dristar mig till en retrospektiv funderation. Allt som oftast ångrar jag uttalanden redan när luften passerar gommen, men det går liksom inte att hejda. Ett borderline fall, alternativt multipel tourettes. Denna svårbearbetade åkomma gör att jag titt som tätt får släpa mig till korset ( dagligen vandra lidandets väg, dramatisk som jag är), göra avbön eller på ren svenska säga förlåt. Börjar faktiskt få kläm på denna sekulära avlatsform, en lekmanna bikt. Så nu tar jag mod till mig och...
Jag har bestämt mig för att inte skämta med mina fina kollegor.
Jag skall anstränga mig för att bli så där eftertänksam.
... och toppen på moset jag gillar personer som tittar en i ögonen länge.
