Stolen är hård och jag har "nada" bra idéer. Fläkten i lilla gula villan durrar och ett bi-ljud får örongången att omvandlas till resonanslåda. Tröttheten är bedövande och irritationen ligger som ett latent surr i bakhuvudet. Min enda förhoppning är att mannen som sover ruset av sig vaknar med molande värk, en moralisk påminnelse om nattens utsvävningar. Tänker på att livet just nu känns alltför Marcus Birro,en platonisk avståndsförälskelse till denna ordkonstnär. Mannen som ger melankolin ett ansikte, ett "mitt liv med Birro". En känsla som endast upprätthålls av avståndet och enbart solkas av att just leva lite Birro. Allt är skönare i arketypernas metatillvaro. Kärleken renare, människorna sannare, det svarta droppande av skönhet och konturerna tydligare. Att läsa "Landet utanför" är som att resa i den jordiska skärselden. Med "skjut dom som älskar", "Kalashnikov" och "Svarta vykort" har du, just du Marcus, fått mina tårar att rinna, hjärtat slå fortare och tankarna måla upp bilder som skulle göra Lovelace ( tror det var en sån tröja som en god vän gjorde entré med) röd av skam. Det känns på något konstigt och irrationellt sätt som om du skriver för mig, till mig. Du gör det fula vackert och dessutom så hjälper du mig att döda lite tid när den didaktiska impulsen intagit viloläge.
