Idealisten, ett utdöende släkte. En föreställning, min föreställning, om att det i den bästa av världar är så att: idévärlden/tanken/livsåskådningen/värderingarna/etiken skapar en materiell verklighet, en verklig verklighet som man VILL leva i, ta del av. En högre verklighet som skapar värden som: rättvisa, demokrati och solidaritet. Ett sätt att låta "tusen blommor blomma". En väg att på allvar ta sig an arbetet med att bli människa, höja sig från astralitetens bojor som ger sig till känna som: girighet, maktmissburk,svågerpolitik... Vi har sett det alltför många gånger tvättas i offentlighetens ljus, politiska broilers och bristande moraliska handlingar. Tror det var Jerry Williams (kommunstisk arbetarson från Värmland) som sa "det är svårt att vara kommunist i ett kapitalistiskt samhälle, men inte omöjligt". Det är väldigt svårt att vara idealist i en värld av materialism. Så...Alltså...
Hur gör man när elden inte går att släcka?
Hur gör man när vägs ände är nådd?
Hur gör man när man känner sig som en stridande solitär ros (röd så klart) bland intet ont (eller så gillar de helt enkelt spelets regler) anande violer?
