I min själ finns en oro som bara kroppen kan stilla. I mindre poetiska ordalag, jag har ett själsligt behov av fysisk aktivitet. När kroppen får sitt lystmäte känner jag oftast en varm och innerlig tillfredsställelse. Trivs bäst i de element som moder natur bjuder på, gärna storslagna scenerier; branta sluttningar, djupa hav och fjordar, himmelska vidder där vinden spelar fritt. Trivs i min kropp. Den är varken bildskön eller Spartanskt arketypisk, men benen, musklerna, köttet, blodet, senorna och fettet tjänar sitt syfte väl. Jag har den stora lyckan att leva i en kropp som hittills har varit förskonad från smärta och värk, bara utstått sånt som jag själv tillskansat kroppen genom att just använda den. När jag nu har den stora lyckan att leva med en liten Gunnar, en liten Gunnar som hela tiden lever i sin kropp så upplever jag i varje andetag hur viktig samspelet mellan kroppen och själen är. Hen arbetar, arbetar och arbetar med att ta sin kropp i besittning. Det krävs vilja, kärlek och smärta, men varje seger är en viljan och livets seger. Jag hoppas bara att Gunnar genom livet kommer fortsätta känna kroppens storhet, fri från märkliga estetiska ideal.
