Viljan finns, men kroppen har ingen ork. Sedan mitten av graviditeten och i och med Gunnars födelse har min träning utgjorts av egenkomponerade styrkepass och barnvagnspromenader i grannskapet. Eftersom jag valt ett yrke som i första hand ger utmaningar åt tanke- och känslolivet så byggs ett latent behov av fysisk rörelseaktivitet upp (när fortfarande en dröm om att utbilda mig till fjällguide alt. pistör). Motstånd bygger karaktär, men det känns fasikens motigt att gå från 1,5 mil pigga ben till 3 km pin-löpning, men å andra sidan Rom byggdes inte...
Skjuter inte gärna saker till morgondagen (inte av präktighetsskäl, utan snarare av den enkla anledningen att vägen till morgondagen kan vara ångestlång), men denna söndag känns det helt ok med egenkomponerat styrkepass med bebisvikter (Gunnar som substitut för bänkpress).
