Att jaga verb

Började jobba idag, jobba ... på riktigt. Föregående veckas "smekvecka" är förbi och nu måste man vänja sig vid att faktiskt veta vilken dag det är, eller snarare alltid behöva veta vilken dag det är eftersom vardagen är en resa mot helgen. Saknar redan den djävulskt kalla skitsommaren och skulle gärna sitta i sängen med en god bok i väntan på solen... eller Godot, det viktiga är att man inte väntar på något viktigt. Man har liksom tid och rum för det oviktigt essentiella. Tid att andas in Gunnars doft (kräk eller inget kräk). Tid att fundera på hur många gånger den röda tröjan når tvättmaskinens topp på en minut. Tid att ta en moppetur med sin man. Tid att fundera på minnen som man tycker om. Tid att känna sig levande. Livets tid och arbetslivets tid, hur hittar man det gyllene snittet när man hela tiden jagar verben?