Genusfällan välkommen åter!
För drygt 11 år sedan, under senhösten när mörkret var som mörkast och nordanvinden yrde kom en liten tös till vårt hem. Pojkarna var då 6 respektive 4 år gamla och familjelivet var intensivt, härligt och ibland någorlunda ansträngt. Livet vill växa och de senaste fyra åren har en bekväm och någorlunda egocentrisk vardags- och helgdagslunk infunnit sig. Byteshandel för att få några minuters egentid, benhård strukturalism samt spring i pulkbacken har ersatts av FRI-tid, sovmornar och branta offpist åk. Härligt, längtansvärt och helt underbart, men med en saknad i bröstet, ett hål i mitt hjärta. Så efter tusen sorger, äntligen så kom han till oss. Hålet fylls av kärlek och sömnbristen döljs av ett töcken av livselixir. Då just då kommer den smygande, sakta gör den sig gällande och helt plötsligt finns den där; molande irritation bakom tunga ögonlock. Plocka, plocka upp, sortera, tvätta, amma, amma, byta blöjor, vädra mjuk bäbisstjärt, trösta, trösta. - Mamma! - Linda! - Mamma! - Linda! Most wanted, there can be only one... och det är jag. - Vad pigg du ser ut, njutande?! - Jo jätte jättepigg, Body Shops rosenkräm gör under. - Jag menar du har ju amningshormoner. - Jo jättemycket amningshormoner. Armen har intagit formen av en s-krok, en följd av snabb evolution som har kickat in, Varje cell i min kropp är redo att bära, skydda och mata, allt påhejat av det omgivningen påstår vara amningshormoner. Fast långt inne i mig finns det; svagt morrande, svagt ifrågasättande och lugnt konstaterande genusfällan är tillbaka.
