Träffade barnens "gamla" dagisfröken och insåg i samma andetag att vi efter flera års avbrott inom två år skall återgå till "dagisnäringarna". Minns med längtan i hjärtat alla fina adventsträdgårdar och blöta snorpussar som följdes av hoppande steg in i lekrummet där den varma kaminen alltid brann välkomnande. Minns även avslutningsdagen i juni när Tova-Liisas alla ulltomtar, bivaxgubbar och halva blockkritor med hår och torkat snor på packades ner för att forslas hem för allra sista gången... Och, tro det eller ej, men jag kände pur glädje. Ja, lycka. Farväl hämtnings- och lämningstider som vi aldrig fixade att hålla. Farväl helgstäd där man i "tillsammansanda" skulle städa ihop med sitt barn som en gemensam gåva, något som allt som oftast slutade med skitsent "fan vad stressigt det är städ". Farväl "fan jag glömde regnklädertjafset, men jag kan ju skylla på Björn". Farväl dåligt samvete för att de fina namntagsen ligger i lådan och inte husmoderligt sitter väl sydda på barnens kläder.
Fast nu... Ja, nu känns det rikitigt ok, nästan spännande att återigen få ynnesten att göra dagisresan.
