I väntan på Godot.
Likt Vladimir och Estragon samtalar, argumenterar och diskuterar (dispyterar) vi, jag. Ändlösa dialoger, monologer om allt och inget. Jag får tiden att gå. Livets viktigheter ligger där, där under ytan. Ofta obemärkta, obetänkta, ogenomtänkta. Livet som en oändlig räcka av väntanssekunder, osäkra och otydliga. Jag söker desperat efter hållplatser, hållpunkter, något att längta till, något att formalisera det formlösa med. Semester. Träningspass. En ensam stund. Löningen. Vinet, vardagsrespiratorerna. Den ohämmade kommersialismen... drömmarna, drömmarna och drömmarna.
I trötthetens rus läste jag en artikel skriven av en man som just förlorat sin älskade till den djävulska kräftan. Starkt. Orden fastnade och det oförsonliga gjorde att jag nästan inte klarade av att läsa artikeln till sitt slut.
" Cancerbubblan", så beskrev han denna väntan. En väntan utan några hållpunkter, en väntan utan vetskap, ett existentiellt skrik. En artikel. En mans historia. En människa som skilts från den han älskade. Hur klarar man det? Hur klarar man en tillvaro där alla, verkligen alla, hållpunkter försvinner och den oändliga väntan tar över? I väntan på Godot.
