Vem kan man tro på, tro på när, tro på när det är så här...
Ja vem fan kan man tro på? Wittgenstein myntade begreppet språkspel och visst allt ter sig mer och mer likt ett spel: språkspel, sanningsspel, socialtspel, livsspel, jobbspel, relationsspel, spel för döda ting... Vem kan man ringa efter en riktigt pissig dag, en riktig bottendag helt utan grund, vem? Ingen. Vem kan man prata med? Gud. Sig själv. Djävligt introvert, stumt. Människor, människor överallt, men ändå helt ensam. Prat, prat om hur duktiga, älskade och underbara alla är, men naturligtvis med en medmänsklig förståelse för oss mindre lyckligt lottade. Människor som har koll och kontroll. Människor som inte brusar upp i onödan, alltid ser nyktert och sansat på varje situation. Människor som skriver andra på näsan med sitt sunda förnuft och normativa värderingar. Människor som kan spelets regler, beräknande inväntar de sin motståndares ,minsta felsteg. Schack-Matt.
