Promenaden

Pekade på alla sovande humlor, ALLA!

Jag har skrivit det tidigare, men skriver det igen. Jag älskar att promenera. Eller egentligen handlar det om att få lite ro, lite stiltje i allt som rör sig i mig. Tänker klarare. Älskar innerligare. Känner mig friare och framförallt mer tillfreds.
Skogspromenad tillsammans med Magda och miljarder nykläckta mygg på eftermiddagen. Pratade, skrattade, gjorde kiss stopp, blev myggbitna och hittade en stenålderslada. Kväll, mörker och vår, Björns och min, kvällspromenad. Vi gick vår vanliga sommartur; tittade på hus och trädgårdar, lekte i broparken... eller tanken var att barnen skulle få gunga och hoppa liten studsmatta men Gunnars botaniska- och zoologiska intresse tog överhand. Hen stannade bland blommorna och tittade på alla sovande humlor.
Två små och tre tonåringar. Vidare mot Sparken för att checka "komma hem" tid med Tovaliisa. Sen hungrig och storebrorssugen Gunnar. Svante jobbade kvällspass och är van att vi "hälsar på".  Smygkikar på honom när han arbetar. Känns urlöjligt, men känner mig som en fågelmamma när ungen lärt sig flyga för egen kraft. Stolt är nog det ord som ligger närmast till hands. När barnen somnat i vagnen strosade vi omkring och njöt; tittade på alla sommarglada människor.  Leende och brunbrända fyller de stadens uteserveringar. Snick- snackade hela vägen hem. Nu trötta fötter och glad kropp.

Sovande humla