... en sån där dag när livet är elektriskt och spänningen ligger som astrala bubblor runt omkring den fysiska kroppen. En sån dag när tillsammansheten känns som transportsträckor mot tystnaden och rörelsefriheten när barnen sover eller stunderna när mamman håller andan då den lugna leken för någon minut griper Gunnar och Pelles uppmärksamhet. Den fantastiska fantasifulla och kreativa leken finns ju där hela tiden, men en sån här dag sållar det vuxna hjärtat vilt och förvisar lek på lek till vuxenacceptansens fulrum.
Förstå mig rätt... det är ju helt fantastiskt och allt det där... det där med att leva så nära de små... magiskt. Men idag hade nog storheten i mitt skådespel gjort sig bäst i monologform med blicken mot österhavet. Men, som sagt nu är nu. Vi har ätit frulle, tittat på den segaste serien i världshistorien (Drömmarnas trädgård) och; smulat ost i hela soffan, spillt välling på mobilen, hängt tvätt, bytt bajs- och kissblöjor... och så klart kramats (lite jobbigt då jag utvecklat värmeutslag eftersom båda barnen visar innerlig kärlek genom att limma sig vid mig nätterna i ända).
