Jag har alltid sovit lite. Utnyttjat timmarna väl och i ett andetag sjunkit in i medvetslöshetens tillstånd. Nu vill jag inte sova. Vill inte gå och lägga mig. Längtar att i några ögonblick leva i tystheten, fly kakafonin av påtvingade stimulin. Timmarna när rytmiska andetag tysta letar sig genom glipan som bildats mellan dörr och karm. Skuggspelet utanför fönstret vilar och grannens eviga hamrande har för länge sedan tystnat, fogat sig i nattens spröda toner.
Det jag längtar allra mest är tänkandet. Att komma till ro och hitta mina egna spår. Det glada och det sorgsna. Dagens intensitet tillåter inte kognitiva excesser och styrs snarare av pavlovska emotioner än volition. I mig spelas dagens ögonblick upp; ibland är filmen svart-vit och ljudet raspigt och ibland bestående av miljoner pixlar med optimal detaljrikedom. Cinematiska möten som filtreras och tolkas genom ett raster av ord, tankar och sammanhang. Sånt jag lärt, läst, levt, sökt och önskat. Inre etiska och moraliska samtal; irritationer, slutledningar, skitsnack i monologform och förhoppningsvis insikter, förståelse och handlingsvägar. Jag behöver alla fina människor för att leva. Jag behöver ensamheten för att överleva.
